1. Varför bör man studera religion?

Varför ska vi ens studera religion och lära oss om Gud? Vad får oss att ens överväga att studera religion? Det finns bland annat tre starka anledningar som svar på detta: Kärlek till kunskap, känslan av tacksamhet och förebyggande av möjlig fara.

(A) Kärlek till kunskap

Vi vill alla veta sanningen om den värld vi lever i. Himlen med sina vackra stjärnor, jorden med sina härliga landskap, de vackra fåglarna, de färgglada fiskarna, de blå haven och de höga bergen — kom alla dessa till existens av sig själva eller är de produkten av en Allvetande och Mäktig Skapare?

Förutom allt detta är den första frågan som vi kommer att tänka på gällande ursprunget till oss själva: Vart kommer vi ifrån? Varför är vi i den här världen? Vart är vi på väg? Kärleken till kunskap och den sökande andan inom oss dikterar att vi inte får vila förrän vi hittar svaren på dessa frågor.

Så det första skälet som tvingar oss att undersöka religion är vår törst och kärlek till kunskap.

(B) Känslan av tacksamhet

Världen omkring oss och världen inom oss själva är fulla av underbara saker. Solen och månen, växterna och träden, gruvorna och mineralerna gömda djupt i jordens hjärta; alla är till stor nytta för mänskligheten.

Inom oss själva har vi matsmältningssystemet, andningsfunktionen, hjärtat och andra organ i kroppen; men störst av allt är dock människans intellektuella förmåga genom vilken hon kan få ett mäktigt berg att falla i stycken, och skapa enorm kraft av vatten och järn och de ömtåligaste föremålen.

Nu ställs denna fråga: Borde vi inte ägna oss åt forskning och utredning om det finns en välgörare, så att vi kan erkänna den välgöraren för att uppfylla vår plikt och tacka den?

Detta är det andra skälet till varför vi bör undersöka religion.

(C) Förebyggande av möjlig fara

Om ett barn skulle komma och berätta för dig att det såg en giftig orm gå in i rummet du var i, skulle du genast hoppa upp från din stol och göra en grundlig sökning i varje skrymsle tills du hittade den, eller tills du var nöjd med att den inte fanns där.

På samma sätt om du reste på natten i ett farligt land, och du fick veta att banditer väntade på vägen framför dig i bakhåll - skulle du utan tvekan vänta tills vägen framför var fri från fara och skulle inte ta ett enda steg framåt tills dess.

I dessa två exempel har vi klargjort att förnuftet tvingar oss att undersöka tänkbara faror. Det är möjligt att vissa av de skadliga sakerna kan visa sig vara ingenting alls, och att andra människor kanske inte uppmärksammar dem. Men om en undersökning bär priset av en mänsklig själ (en evighet), då kan den inte ignoreras.

I mänsklighetens historia får vi veta om människor som var kända för att berätta sanningen och som levde ett ärligt liv. De hävdade att de var Guds budbärare, och de kallade människor till Gud och att man skulle handla på vissa sätt. Som ett resultat av dessa speciella människors ansträngningar och ständiga lidanden i världens alla hörn, trodde många grupper på dem. Således blev Jesu födelse början på den kristna kalendern, och profeten Muhammeds utvandring valdes av muslimerna som början på sin kalender.

Nu ser vi att dessa budbärare lockade människor till religion och att följa speciella regler, fick människorna att frukta straff för sina dåliga handlingar och de övertygades om att de skulle ställas inför rätta i den stora domstolen inför den Rättfärdige och Vise Domaren. De darrade för uppståndelsens svårigheter och faror och det hårda straffet där, och varnade människor för de fruktansvärda konsekvenserna av onda handlingar.

Frågan är: Får dessa människors varningar oss att inse möjligheten till skada och fara, på samma sätt som varningen från det lilla barnet i exemplet ovan? Är det rätt att ignorera orden från Guds budbärare, som trots allt var människor med hög moral och som gjorde de största uppoffringarna för sin sak?

Det är uppenbart att budbärarnas ord — om de inte gör en säker — åtminstone provocerar en att tänka: Kanske är det de säger sant. Om det de säger är sant, vad är då vår plikt? Vilket svar kommer vi att få i den Store Domarens domstol?

Sunt förnuft anser att det är nödvändigt att förhindra denna "möjliga skada". Utöver detta kallar dessa budbärare och profeter människan till ett sunt och civiliserat liv, och de säger också att efter döden väntar en omfattande ny värld och eviga välsignelser för den som har utfört sin plikt. Tillåter förnuftet oss att ignorera detta viktiga budskap?

* * *

Det finns ett liknande argument som kallas "Pascals trossats", uppkallat efter den berömde franske matematikern Pascal (d. 1662 e.Kr.). Pascal bevisade vikten av att fråga om religion på följande sätt:

Om du tror på livet efter detta kommer du att vinna allt om det verkligen existerar; och du förlorar ingenting om det inte finns. Därför är det bättre att satsa på att det finns.

Temat för detta argument presenterades av shiaimamerna långt före Pascal. Vi vet också att Pascal hade läst Abu Hamid al-Ghazalis verk. Det verkar därför fullt möjligt att Pascal kan ha läst detta argument från Imam Ali (fvmh), den första shiaimamen, som citeras i Mizan al-A'mal av al-Ghazāli. Imam Ali sa:

Både astrologen och läkaren säger: 'De döda kommer aldrig att återuppstå.'

Jag säger: 'Håll ert råd. Om er idé är korrekt, kommer jag inte till skada;

men om min tro är riktig, så kommer ni säkerligen att förlora.'