Robab, ett instrument som var en favorit bland forntida iranska författare

Musik

Robab, ett instrument som var en favorit bland forntida iranska författare

Musik kan betraktas som ett av de mest mångsidiga kulturella elementen vars unika egenskaper gör det känt som ett språk som är universellt. Under de senaste decennierna har modern kultur och livsstil lett till att vissa traditionella instrument och sättet att tillverka och spela dem har blivit föråldrade. Som ett land med kulturell och etnisk mångfald har många typer av musik bildats genom Irans historia, av vilka några håller på att glömmas bort och överges.

Robab eller rubab, som även kallas rebab och rabab, är ett av de gamla iranska instrumenten, som för närvarande nästan är övergivet och dess spelare är mycket få förutom i de östra delarna av Iran, inklusive Baluchistan och till viss del Sistan. Därför beslutade vissa forskare att studera detta instrument och teknikerna för att spela och tillverka det, och vidta vissa åtgärder för att bevara och återuppliva det så långt som möjligt.

Utseende och teknik för att spela robab

Robabens huvuddel består av en "skål" och ett "bröst". Instrumentet har också ett handtag och ett "huvud". Robab är tillverkad av ek eller björnbärsträ. Skålen är täckt med ett membran (av get- eller hjortskinn) och bröstet är täckt med trä. Det finns ett stall på huvudskålen som strängarna är anslutna till. Robab har sex strängar, som är stämda parvis. Idag är robabs strängar gjorda av nylonfibrer, vars bassträng, liksom en gitarr, har en metallbeläggning.

Det har angetts i vissa källor att robab spelades med stråke förr i tiden, men detta instrument spelas inte på detta sätt idag. Dock verkar det som att "robab" var ett vanligt namn som användes i historiska källor för att referera till en uppsättning liknande instrument. Än idag används detta namn – från Nordafrika till Sydostasien – med olika uttal för att referera till vissa instrument.

Numera ses robab även i Afghanistan och Pakistan, men låtarna som framförs med den är inspirerade av indisk musik och skiljer sig från autentiska iranska maqamer som spelas av musiker i östra Iran. Dessa maqamer är mestadels orala, men nyligen har försök gjorts för att spela in dem. Abolqasem Hosseininejad känd som Molla Qasem, Amir Khosrow Sayyahani, Hossein Seyyedzadeh, Soleiman Seyyedzadeh och Shirjan Hosseininejad är bland mästermusikerna i robab i östra Iran.

Robab i forntida iransk litteratur

Enligt experter är robab mer än tusen år gammalt. Troligtvis skapades detta instrument först i Khorasan, men idag är det populärt i östra Iran, Afghanistan och till och med Pakistan. I forntida persisk litteratur har "robab" nämnts många gånger, men det är möjligt att instrumentet som idag kallas "robab" har utvecklats under de senaste århundradena. Det sägs att Rumi, den store iranske poeten, var mycket förtjust i robab, och av denna anledning nämnde han detta instrument många gånger i sina dikter. Detta intresse fick hans son, Sultan Valad, att skriva en lång Masnavi-liknande dikt till lovord om robab och tillägna den till sin far.

På förslag av några musiker tillverkades sopranen robab under de senaste decennierna, vilken är mindre än den vanliga, och alten robab. Detta förslag baserades på användningen av tar (tjära) i iransk musik. Numera kan musiker som bemästrar att spela tjära också spela robab.

De traditionella färdigheterna och teknikerna för att skapa och spela robab – som ett instrument i lokal och klassisk musik i Iran – skrevs in på listan över Irans immateriella nationella arv 2018. Dess inskrivning på UNESCO:s lista föreslogs 2022 vid det 17:e mötet för UNESCO:s internationella kommitté för immateriellt kulturarv i Rabat, Marocko, men det godkändes inte och omprövningen av ärendet sköts upp till nästa möte i denna kommitté.